åt middag med mina föräldrar idag, och det gick riktigt bra faktiskt. köffärssås och spaghetti (är det bara jag eller känns det som att dom alltid lagar det?!) och jag kör ju stenhårt på "inga kolhydrater" snacket. så jag la upp lite köttfärssås på en fjärdedel av tallrikten, och fyllde resten med sallad, gurka, broccoli och ärtor. smetade ut köttfärssåsen på hela tallriken, åt sammanlagt en msk kanske, men det såg verkligen ut som om jag hade ätit mycket.

fick gå på promenad med hunden innan också, så nu ligger jag på ca +140kcal. även fast det inte är mycket så känns det fel att ligga på +. men jag är fortfarande hungrig. verkligen riktigt hungrig. jag vet inte riktigt vad jag ska göra.... det är inte en mental hunger, det är en verklig kroppslig fysisk hunger. hela min kropp skriker efter energi. men jag får se, jag vill ju inte ge efter.

mamma sa att jag verkligen har gått ner i vikt nu. att det verkligen syns. jag kan inte se det. jag ser mitt tjocka feta jag. operfekt och odiciplinerad.

gillar rutinen havregrynsgröt och kaffe på morgonen. det känns hälsosamt och hållbart att äta. och det är nästan utan ångest.

något jag däremot har ångest över just nu är att min lillasyster kommer hem idag, och hon är föredetta anorektiker. eftersom att jag anammar den livsstilen just nu, fastän jag absolut inte skulle kalla mig själv anorektiker, så är det på den vägen jag vandrar. jag är rädd att hon ska se det, att hon ska märka. eftersom att jag har varit på henne väldigt mycket om att hon måste äta osv, hur ska jag klara mig ur detta? man känner ju igen beteendet.

jag är rätt nervöd faktiskt. för mina instinkter kring henne har alltid varit att "jag äter mycket när hon ser, så hon fattar att d et är ok". men nu kan jag ju inte göra det?! nu kan jag ju inte äta något alls utan ångest... jag får helt enkelt vara borta under flera mål eller något.

min kropp är verkligen totalt slutkörd nu. jag har absolut ingen ork kvar, till annat än att svälta. det är det enda som fungerar helt okej i mitt liv just nu.

födelsedagsfikan gick bra. till föräldrarna var det "men jag ska ju på fika, jag kommer ju äta där!" och för dem på fikat "jag var så hungrig efter spinningen så jag var tvungen att äta hemma!". det gick löjligt lätt faktiskt. drack två koppar kaffe med lite mjölk... that's it!

för att summera dagens mat och träning;

in:

havregrynsgröt med laktosfri mjölk

kycklinglår (utan skinn) med sallad, gurka och lite balsamico på

kaffe. i mängder. masssssa kaffe.

ut:

handla mat med mamma i en timma. (hahaha dålig jävla fantasi, men aa... jag gick ju runt i affären som en zombie)

en timmas oeffektiv utmattande spinning

promenad till och hem från fikan

enligt mina (app'en på min iphone's) beräkningar så ligger jag på -397kcal. det känns rätt kasst om man jämför med tidigare dagar, men det kunde å andra sidan varit värre. mycket värre.

idag har jag motstått;

• negerbollar
• godis i mängder
• chips
• mackor
• tårta
• pannkakor

jag har lätt sparat 1000kcal på allt jag inte har ätit. känner mig fortfarande som en fet kossa dock. men mina nya jeans har blivit förstora! så det är ju nåt iallafall... inte mycket, men lite. de var jättejätte tighta när jag köpte dom.

jag är trött som fan.

dagens mat har gått helt ok hittills.

havregrynsgröt med mjölk till frukost och kyckling med sallad och gurka till middag/lunch. har legat på ungefär 300+, men nu har jag varit och spinnt en timma. men det kändes verkligen att jag har tagit ut mig lite för mycket i veckan. hade verkligen ingen ork alls. benen bara krampade och gjorde ont som fan. jagbrukar ALDRIG ge mig, men det var bara till att söndagscykla, och det sög. jag ville svettas och leva, inte sitta av tiden.

nu ska jag på 19års fika.... jag VILL inte äta massa skit. håll tummarna för mig och mitt fett.

dagen har börjat... bra. eller vad man ska säga. har gått ner ännu ett kilo, så nu ligger jag på 66! det känns rätt bra. hade gärna legat på 56, men det är ett tag kvar dit. men å andra sidan, jag är ändå på väg nu! jag är närmare än vad jag var för en månad sedan.

kollade tillbaka lite.. jag började med den här inte äta grejen för mindre än en månad sedan, och jag har redan gått ner 7kg! det känns grymt faktiskt. men det räcker ändå inte.

mamma pratar om "hur lätt det är att det går över gränsen" och så, att "dom är rädda att jag ska tappa kontrollen". det dom inte fattar är att jag håller på att ta kontrollen över mitt liv. jag kontrollerar vad jag stoppar i min mun, jag kontrollerar maten. maten kontrollerar inte mig.  -7kg... ja, det känns bra faktiskt.

fick en liten promenad avklarad också. det blev ett lång stopp för jag hade med mig tjötigt sällskap. jag som tänkte ut och bränna lite mer, har fortfarande lite ångest efter hamburgaren... fick iallafall sammanlagt 35 minuters promenad, egentligen är det nog mer, men det är bättre att underdriva än att överdriva. kalorierna försvinner ju inte ändå, bara för att man ljuger för sig själv och sätter dit en högre siffra, eller lägre för den delen.

längtar efter imorgon, när jag kan följa mina havregrynsgröts-rutiner igen. sen är det en timmas spinning också, ser verkligen fram emot det! jag älskar spinning. jag kan verkligen ta ut mig och använda all energi som finns tillgänglig i min kropp. för jag är så djävulens enivs.

Allow me to introduce myself. My name, or as I am called by so called doctors, is Anorexia. Anorexia Nervosa is my full name, but you may call me Ana. Hopefully we can become great partners. In the coming time, I will invest a lot of time in you, and I expect the same from you. In the past you have heard all of your teachers and your parents talk about you. You are "so mature", "intelligent", "wise beyond your years", and you possess "so much potential". Where has that gotten you, may I ask? Absolutely nowhere! You are not perfect; you do not try hard enough. You waste your time eating, binging out on disgusting food. Such acts of self indulgence will not be allowed from now on.  

Your friends do not understand you. They are not truthful. In the past, when the insecurity has quietly gnawed away at your mind, and you asked them, "Am I fat” and they answered "Oh no, of course not" you knew they were lying! Only I tell you the truth. Your parents, let's not even go there! You know that they love you, and care for you, but part of that is just that they are your parents and are obligated to do so. I shall tell you a secret now: deep down inside themselves, they are disappointed with you. Their daughter, the one with so much potential, has turned into a fat, lazy, and undeserving girl.

But I am about to change all that.

I expect a lot from you. You are not allowed to eat much. It will start slowly: decreasing of fat intake, reading the nutrition labels, cutting out junk food, fried food, etc. For a while, the exercise will be simple: some running, perhaps some crunches and some sit-ups. Nothing too serious. Perhaps drop a few pounds, take a little off of that fat tub of a stomach. But it won't be long before I tell you that it isn't good enough.

I will expect you to drop your calorie intake and up your exercise. I will push you to the limit. You must take it because you cannot defy me! I am beginning to imbed myself into you. Pretty soon, I am with you always. I am there when you wake up in the morning and run to the scale. The numbers become both friend and enemy, and the frenzied thoughts pray for them to be lower than yesterday, last night, etc. You look into the mirror with dismay. You prod and poke at the fat that is there, and smile when you come across bone. I am there when you figure out the plan for the day: 400 calories, 2 hours exercise. I am the one figuring this out, because by now my thoughts and your thoughts are blurring together as one.

I follow you throughout the day. At uni, when your mind wanders I give you something to think about. Recount your calories for the day. It's too much. I fill your mind with thoughts of food, weight, calories, and things that are safe to think about. Because now, I am already inside of you. I am in your head, your heart, and your soul. The hunger pains you pretend not to feel is me, inside of you.

Pretty soon I am telling you not only what to do with food, but what to do ALL of the time. Smile and nod. Present yourself well. Suck in that fat stomach, damnit! Geeze, you are such a fat ass cow!!! When mealtimes come around I tell you what to do. I make a plate of lettuce seem like a feast fit for a king. Push the food around. Make it look like you've eaten something. No piece of anything... if you eat, all the control will be broken...do you WANT that?? To revert back to the fat WHALE you once were?? I force you to stare at magazine models. Those perfect skinned, white teethed, waifish models of perfection staring out at you from those glossy pages. I make you realize that you could never be them. You will always be fat and never will you be as beautiful as they are. When you look in the mirror, I will distort the image. I will show you obesity and hideousness. I will show you a sumo wrestler where in reality there is a starving child. But you must know this, because if you knew the truth, you might start to eat again and our relationship would come crashing down.

Sometimes you will rebel. Hopefully not often though. You will recognize the small rebellious fibre left in your body and will venture down to the dark kitchen. The cupboard door will open slowly open, creaking softly. Your eyes will move over the food that I have kept at a safe distance from you. You will find your hands reaching out lethargically, like a nightmare, through the darkness to the box of crackers. You shove them in, mechanically, not really tasting but simply relishing in the fact that you are going against me. You reach for another box, then another, then another. Your stomach will become bloated and grotesque, but you will not stop yet. And all the time I am screaming at you to stop, you fat cow, you really have no self-control, and you are going to get fat.

When it is over, you will cling to me again; ask me for advice because you really do not want to get fat. You broke a cardinal rule and ate, and now you want me back. I'll force you into the bathroom, onto your knees, staring into the void of the toilet bowl. Your fingers will be inserted into your throat, and, not without a great deal of pain, your food binge will come up. Over and over this is to be repeated, until you spit up blood and water and you know it is all gone. When you stand up, you will feel dizzy. Don't pass out. Stand up right now. You fat cow you deserve to be in pain!

Maybe the choice of getting rid of the guilt is different. Maybe I chose to make you take laxatives, where you sit on the toilet until the wee hours of the morning, feeling your insides cringe. Or perhaps I just make you hurt yourself, slicing a razor across your soft skin until you see your dripping blood and feel the pain of our skin tearing apart.

You are depressed, obsessed, in pain, hurting, reaching out but no one will listen! Who cares?! You are  deserving; you brought this upon yourself.

Oh, is this harsh? Do you not want this to happen to you? Am I unfair? I do things that will help you. I will turn you into the daughter your parents have always wanted. I will turn you into the girl you’ve always wanted to be. I make it possible for you to stop thinking of emotions that cause you stress. Thoughts of anger, sadness, desperation, and loneliness can cease because I take them away and fill your head with the methodical calorie counting. I take away your struggle to fit in with people your age, the struggle of trying to please everyone as well. Because now, I am your only friend, and I am the only one you need to please.

No one must find out about me, no one can crack this shell that I have covered you with. I have created you, this thin, perfect, achieving girl. You are mine and mine alone. Without me, you are nothing. So do not fight back. When others comment, ignore them. Take it into stride, forget about them, and forget about everyone that tries to take me away. I am your greatest asset, and I intend to keep it that way.

Sincerely,

Ana

ja, frukosten gick ju galant (för att vara mig) och dagen fortsatte rätt bra. möte på bup och sedan vidare till gymmet. grabbade en froosh emellan för att få någon slags energi emellan, det vart ändå 7 timmar sedan jag åt frukost. körde en timma på crosstrainern, 650kcal. 20min på löpbandet, 150kcal. och 1 timmas body balance, 236kcal.

men nu när jag kom hem från gymmet så hade familjen väntat på mig med att äta middag, och dum som jag är svarade jag att jag inte hade ätit middag när mamma frågade. åt en hemmagjord hamburgare med dressing (onödigt som fan) tomat och gurka. och hamburgebröd. det kändes onödigt, men ändå nödvändigt. jag måste få bort lite misstankar just nu, jag är inte direkt diskret om man säger så..

jag ligger iallafall på  -455kcal. sämre än igår, men det är ändå posetivt att siffran är negativ (hehehe). imorgon ska jag väga mig. hoppas verkligen att det har hänt något på vågen, annars blir jag jävligt besviken.