har gått på nutrilett i 4 veckor på måndag. jg bestämde mig ganska snart efter start att bara väga mig på måndagar då det började stiga mig åt huvudet. min första tanke när jag och några kompisar skulle åka iväg en helg var; "shit nu har jag ingen våg". men i mådags hade jag iallafall gått ner 8 kg och i onsdags kunde jag inte hålla mig så jag snabbvägde mig och då hde jag gått ner 9.

man ska egentligen dricka 5 st om dagen. i varje shake är det 110 kcal, altså ska man äta 550 kcal om dagen. jag äter 220. hungerkänslorna har nästan försvunnit men de kommer ibland då och då, men bara korta perioder. jsg är dödstrött och fryser som ett djur. menmen.. vad gör man inte för att tycka om sig själv lite? jag ycker att det knappt syns, men andra ser det. många har kommenterat det.

tror att jag håller på att bli sjuk i huvudet. jag vågar inte börja äta igen. jag ljög igår om att jag hade ätit. jag vet själv hur det låter, men jag vill inte äta. vill inte släppa kontrollen.

jag har så mycket jag vill säga dig, men jag vet inte hur och i vilken ordning. jag vet inte hur jag ska kunna komma ihåg allt och hur jag ska knyta samman det.

dagen du lämnade mig slog du sönder mitt nästan färdiga pussel. mitt liv har bestått av mycket självdestruktivitet och hat. efter många års kämpande hade jag nästan puslat ihop hela. jag hade också börjat på ett pussel till, våran framtid som man och hustru tillsammans. jag såg hela mitt liv tillsamans med dig, jag såg oss sitta på verandan med våra barnbarn springandes omkring oss. jag såg oss stilla somna in hand i hand tillsammans en vacker dag när vi båda fått nog av det slitsamma livet här.

dagen du lämnade mig (över mail, innan du seglade över atlanten och var onåbar i två veckor) bet jag ihop jag sa inget till mina vänner under våran trip till skagen över dagen. jag ville inte tro att du faktiskt kunde göra såhär emot mig. jag trodde att efter två år, många tårar, och två dumpningar (över sms) att jag var lite mer värd än så. att jag var värd lite mer än ett iskallt mail, där du skyllde över allt på mig. allt var mitt fel, inte ditt, absolut bara mitt. det var bara jag som hade gjort fel.

jag säger inte att jag inte hade gjort fel, jag säger inte att jag är felfri. men om du hade brytt dig om att läsa hela mailen istället för de delar som passade dig hade du kanske sett på saken lite annorlunda. om du hade tagit dig tiden att försöka förstå hade det kanske inte slutat såhär.

först trodde jag att det var ett skämt. sen en fas som skulle gå över. du sa att du skulle ringa när ni kom fram. men trots flera uppdateringar på facebook var min telefon fortfarande tyst. då började det sjunka in att det kanske var på riktigt. men ändå inte. jag trodde att när du kom hem, då skulle vi lösa det som vuxna människor. då hittade jag bilden på dig och henne.

bilden fastnade på min näthinna och i min hjärna. den cirkulerade där tills det att jag höll på att bli galen. jag förstod egentligen redan då att du hade en ny, men jag ville tro att du var bättre än så.

(senare visade det sig att det inte var HON på bilden, utan HENNES kompis.)

efter det att ni kom fram efter att ha korsat atlaten tills det att ni kom hem minns jag inte mycket. dagarna har flytit ihop i varandra. för alla såg likadana ut. vakna, praktik, komma hem, lägga sig i sängen, ta några ångestdämpande, ligga kvar i sängen. så såg nästan varje dag ut. den enda skillnaden vissa dagar var att jag var ledig från praktiken, så då låg jag bara kvar i sängen hela dagen istället.

du kom hem en tisdag. du kom hem på dagen som skulle varit vår 26 månadersdag. jag reste mig inte ur sängen. du hörde inte av dig. onsdagen kom, jag var på praktiken. min mobil spenderade mer tid i min hand än i fickan den dagen. det gick en vecka. jag ringde dig på lördagen men då varken du svarade eller hörde av dig tillbaka. på torsdagen, 9 dagar sedan du kom hem, skickade JAG ett sms till DIG och frågade om vi inte skulle lösa detta innan det gick för långt? lösa vad? frågade du.

to be continued....

allt bara flyter ihop i skallen just nu.

jag har kommit på mig själv med att skriva flera inlägg på raken under nätterna. men inget på dagarna. jag antar att det är för att då kommer tankarna som varit undanknuffade under dagen ikapp och flåsar mig i nacken.

jag tänkte skriva ett brev här. till honom.

han kommer aldrig att få läsa det. och jag kommer komma på saker i efterhand. så det kommer troligen bli flera brev. i olika omgångar. men om jag någongång får lust att berätta för honom vad jag känner så har jag ju det nedskrivet. trots att jag inte vet själv vad jag känner.

det finns mycket jobbigt och svårt med att förlora sin partner sedan 2 år tillbaka. du blir av med honom/henne, dennes familj, din familj blir av med denna, ny partner osv.. men den allra värsta delen av allt är;

att bli av med sin bästa vän.

det har gått två månader snart. smärtan är stundvis borta men gör sig påmind så fort jag ser något som påminner om honom. man har vant sig ganska bra tror man. tills något händer. när mamma får reda på att jag röker, när vännerna beter sig som skit, när livet krisar.. när han inte längre finns där. när du inte längre kan ringa din bästa vän och bara prata om allt och ingenting.

jag kommer fortfarande på mig själv (ofta) men mobilen i hand påväg att knappa in hans nummer. men jag kan ju inte ringa, eller höra av mig alls. jag vet inte vad jag skulle säga. såren som jag förgäves tror varje dag ar blivit till ärr rivs upp på nytt när något påminner mig om hans frånvaro.

för egentligen är det ju den som märks mest. frånvaron.

bredvid mig.