känt mig så ouppskattad och smutskastad i hela mitt liv. ta mig förgivet och ge fan i att höra av dig. och när du väl får tummen ur röven och skickar iväg ett mail så får t.o.m din mamma mer kärleksfulla. är det så att du ångrar att du tog tillbaka mig? säg det då istället för att bete dig som ett jävla rövhål. känner bara hur jag sjunger längre och längre in i mig själv. och hur fan ska jag komma upp sen igen då? ska du kanske reda ut röran du ställt till med inom mig? nej... du är väl upptagen. jävla fitta

och ännu en gång går nobels fucktardsprid till moi! i egen hög person. bestämde mig för att ta en propavan och nu kan jag inte koncentera mig alls. sist jag gjorde detta var jag en timma för tidigt i skolan. det var INGEN där. altså inga lärare, vaktmästare INGEN. och nu behöver jag tänka. planera för morgondagen. hålla fingrarna borta från att skriva hat/kärleks mail till han som råkar hålla i mitt hjärta. otursamt nog för mig är han jävligt klantig och har råkat tappa det i marken och sedan trampa på det. några gånger. idag. i sin frånvaro.

han

får

ta

kontakt

med

mig.

är det så mycket bergärt?

behöver sömn nu. im about to loose it. helt seriöst. håller verkligen på att gräva ner mig själv. jag ser det, jag vet det, så varför gör jag inget åt saken? stupid cow. träningen hjälper. träningen får mig att koncentrera mig i den fysiska smärtan i musklerna. inte den psykiska och den i hjärtat.

fortfarande inget. fucked up. tränar för att glömma en liten stund hur glömd jag faktiskt är. body pump, spinning, core. känner hur magsåret nalkas. tappar hår av stressen, kan inte sova trots att kroppen är slut. huvudet är också slut, men ändå vägrar tankarna sluta snurra. vart kommer det sluta? kommer det att gå upp eller ner från nu. jag hoppas på upp men vågar inte tro på något annat än ner. varför skulle det vända?

ångest. panikångest. hyperstressad. dödstrött. utpumpad.

and have a nice day.

no actually, i hope you have a really shitty day. i hope that rain will soak you, that thunder will strike you and that you have no clean underwear.

mitt huvud spricker snart. tillsammans med mitt bröst. är så jävla arg ledsen besviken sur förnedrad sårad. helt oprioriterad. längst ner i näringskedjan, hej frida! jag skiter fullständigt i dig, ha ett jävligt tråkigt liv i väntan på mig. för du väntar ju snällt tills jag kommer tillbaka. ska bara lämna dig i 2,5 månader, glömma våran 2års dag, inte höra av mig på en vecka efter det och skylla på att "mailen försvann eller nåt". sedan ska jag vara inne på facebook, skita i att skriva till dig där eller svara på något du skriver. låtsas inte se dina mail och trots att du VET att jag hat nät så ska jag ge fan i att svara på dina hatiska hjärtskärande mail.

VEM FAN ÄR DU?? vem är du som har intagit min kropp. du ser ut som mig, pratar, går som mig. men inte fan är det jag. börjar bygga upp muren igen. hur fan tror du att du någonsin ska kunna ta dig igenom igen? denna gången har jag lärt mig av mina misstag, använder starkare material. även om jag vill att du ska kunna ta dig över, under, igenom, så kommer du inte kunna. iallafall inte på ett långt tag.

det

kommer

att

ta

tid.

jag

läker.

fortfarande.

funderar på att börja skriva lite om min stora passion, träning. svara på frågor och så om någon har några funderingar. har inte direkt många läsare eftersom att jag verkligen inte orkat blogga på länge. men nu kommer lusten igen och det ör så skönt att få skriva av sig. kan skriva vad jag vill, ingen vet vem jag är ändå.

undrar om intresset finns? för en "träningsblogg" altså. ingen pro-ana blogg eller nåt om att bli av med allt fett i hela kroppen, inklusive det i hjärnan. utan riktig vettig träning. blandat såklart med mina vredesutbrott och känsomässiga melt-downs. haha.

ibland, bara ibland, önskar jag att jag var tretton igen. att jag kunde leva som jag gjorde då. careless, helt utan att bry mig ett skit. svek vännerna? skaffa nya. pojkvän? vad fan är det? strul heter det. strul som inte betyder ett skit. så många jag sårat.. men dom sårade inte mig. det var det viktiga. jag blev inte sårad. jag levde bakom min skyddsmur som ingen kunde bryta sig igenom. sen kom du.

du kom och vi var helt otippade. du nötte ner min mur och tog dig in. innan kunde jag inte bli sårad, jag kunde inte och ville inte bry mig. nu, klistrad vid datorn för att ideligen kolla min mailbox. har du hört av dig? har du tagit dig tiden och skickat iväg ett mail? för varje nej slocknar en del av mitt hjärta. åh ett mail, skynda att öppna. men det är inte från dig. en del av mitt hjärta slocknar. ett mail från dig som lyder : blablablalbllalbla.

jag behöver så mycket mer än så. varför kan du inte förstå det? du har lämnat mig, helt ensam. du har lämnat mig med mig själv. du har lämnat mig med personen jag hatar mest av alla. tack som fan.

något har hänt. något har förändrats. fastän du är på andra sidan jordklotet så kan jag känna det. någonting hände mellan domninikanska republiken och charleston. innan var det "älskar dig mest av allt, saknar dig så jävla mycket". nu var det "puss på dig, klart jag vet att du älskar mig".

frågade dig igår, älskar du mig då? jag är fullt allvarlig. jag vet inte längre. du har inte svarat. du skickade tre kalla mail i förrgår. igår skickade du inga. fastän jag vet att du har nät, fastän jag VET att du både kommer in på internet och kan ringa mig. du kunde gå in på facebook och uppdatera din status om att ni har nät nu. men du kunde inte svara på mitt mail?

jag kommer hetsa ihjäl mig själv snart. jag klarar inte detta. jag kommer att bryta ihop snart. jag orkar inte gå runt och fundera, tog du tillbaka mig för att du tyckte synd om mig? fastän du lovade och svor.