en bild.

tusen av mina känslor.

kollade tillbaka lite historiskt öve min såkallade blogg. fan, den blir verkligen bara mörkare och mörkare. börjar med rätt lätta grejer (för mig), såsom invandring, cystoskopier, skönhetsideal.. sen börjat uppförsbacken, som lutar nedåt. tanken, "jag vill inte dö.. men jag vill inte leva heller" tar större och större plats innuti mitt huvud. känslan av att det inte finns någon som är  fulare, tjockare, sämre eller äckligare än mig blir till tankar, som blir till min verklighet. det svarta mörkret på insidan äter upp mig inifrån, och tar över min kropp och mitt sinne. varje dag blev tom, helt utan kontraster och konsistens. allting slutade spela någon roll, speciellt jag. jag har aldrig varit så världelös i mina ögon som jag varit de senaste två åren. jag var så destruktiv, men jag ville inte se det, eller kunde inte se det. jag trodde att om Han älskade mig, bara lite till, bara lite mer, gav lite mer av sig själv, förstod mig fastän jag inte förstod mig själv, bara lite till.. då. då skulle allt bli bra igen. eller igen? när var det någonsin bra? när jag ser tillbaka på mitt liv idag, ser jag bara mörker eller gråskala. vart är det vita, lyckliga? har det aldrig existerat, eller har jag bara glömt bort de glada, lyckliga stunderna i mitt f.d liv?

else completely, you must start with yourself. if you do not have all of you, how can you give away all of you? and how can you possibly ask someone else to give all of them, if you can't give anything back?

jag börjar förstå nu. jag börjr förstå.

jag kan inte kompensera mitt hat för mig själv med någon annans kärlek. det räcker inte. jag själv mår skit, och jag kväver den andra personen. man kan inte be om så mycket av någon annan. men jag insåg inte det själv, förän det var försent.

igår satt jag och en väldigt go tjej och bara pratade hela kvällen. i sex timmar satt vi i hennes kök och bara öppnade våra portaler och var fullt ärliga. det var något av det häftigaste jag varit med om. och helt plötsigt sa hon till mig, när jag berättat om allt som har hänt med Honom; "Jag får bara en känsla´av att jag ska säga detta till dig nu, men frida.. Han kommer. man kan inte stressa kärleken, men han, din man, kommer. och när han kommer, kommer du att tänka; ja men självklart, det var ju nu han skulle komma. frida, han kommer". jag bara grät. min djupaste önskan är att få bilda en egen familj, jag längtar otroligt efter att gifta mig och skaffa barn. och jag trodde länge att det skulle bli tillsammans med Honom. men nu tror jag, jag tror att Gud har en mening för mig. jag tror att allt detta har hänt av en anledning. trots att den just nu är dimmig, så känns det ändå som att det börjar klarna upp; detta har hänt av en anledning. och ibland så behöver bra saker falla samman för att bättre saker skall kunna komma till.

och som jag sa igår, det känns som att jag var tvungen att totalt falla isär för att kunna bygga ihop mig själv igen. tänk dig mig som ett hus, och när jag har lagt grunden så ser allt bra utifrån, men jag kollar inte så noga. men ju fler våningar jag börjar bygga på huset, desto mer syns misstaget, någonstans är grunden sne. men jag är lat, jag fortsätter att bygga. jag orkar inte riva allt och börja om från början, jag kan leva med mitt svajiga hus (mig själv). men ju längre jag kommer desto mer kommer jag till insikt med att; detta går inte, jag måste börja om. och för att jag väntat så länge så är det så mycket som behöver rivas. hela mitt hus (mitt jag) behöver rivas igen. det är en fruktansvärd känsla, att riva allt som man har byggt på så länge. men denna gången tror jag att jag är på rätt spår. denna gången tror jag att jag har lagt rätt grund, en riktig grund. inte något i hast bara för att dölja vad som egentligen finns där. jag har börjat med det första lilla lagret av grund på mitt hus (mig själv) och denna gången skall jag försöka att inte skynda. jag skall låta det ta sin tid, och blir  det fel så får jag gå tillbaka till felet direkt, inte vänta och riva allt. denna gången bygger jag med kärlek, till mig själv. därför syns nappt min grund ännu, men det kommer. jag jobbar på den, på mig.

for the very first time. i can't deny you,  i feel so alive. now that i've seen you, i can never turn my back away.

Bara detta återstår för mig;

Att lita på ditt löfte tills dagen gryr och mogonstjärnan går upp.

Du har uppfyllt natten med din närvaro,

gjort min ångest till din ångest,

min ensamhet till din ensamhet,

mitt rop till ditt rop.

Jag tror det, inte därför att det känns så,

utan för att Du har sagt det.

tittar mig över axeln, in i mörkret. bakom ryggen, in i hörnet. alltid ser jag något, någon, i ögonvrån. men aldrig är det någon där? eller?

jag vet inte om jag verkligen börjar bli galen på riktigt, eller vad det är som håller på att hända med mig. flera gånger om dagen rycker jag till för att jag tror att jag ser något/någon i ögonvrån. jag vet inte men.. det börjar bli jävligt obehagligt. kan ju iochförsig vara en biverkning från de antidepressiva... men va fan. jag börjar verkligen bli rädd..

somebody wants you, somebody needs you, somebody dreams about you every single night.

somebody can't breathe, without you it's lonley.

somebody hopes that one day you'll see, that somebody's me.