alla frågar mig "hur mår du?". vad fan ska jag säga..? jag lever i en ovisshet och mitt liv är i paus. jag springer ifrån det jobbiga för att slippa ta tag i det. jag gav dig två år av mitt liv och du bara spottar mig i ansiktet.

så hur mår du då?

fan. jag vet att det kommer komma ifatt mig. "jag vet inte, orkar inte känna efter". känner hur det flåsar i nacken på mig. vet att du kanske har täckning på mobilen snart, vet att du har kunnat maila mig, vet att du fullständigt skiter i det.

men frida, hur mår du?

jag. vet. inte. jag. tänker. inte. känna. efter.

jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. välkomna och omfamna mitt nya singelliv eller gråta över att jag förlorat the love of my life.

hur mår du egentligen?

tom. blank. så mår jag. jag mår inte alls. det kanske är bättre så.

dagen störrningsobjekt:

• kickersbrudar. vad mer behöver jag egentligen säga? en korsning mellan fjortis och fattiga förortsbrudar. gick förbi en påväg till gymmet, hon pratade i headset och det lät ungefär såhär; "aah åh ja ba baam *slår rätt ut i luften* aaa osså bah aa sheeet mannen". jag ba whaaat?! gå hem och snyt dig vafan.
• det är alltid mer synd om mig. man berättar om något som har hänt, något jobbigt, pinsamt eller hemskt. DÅ ska det alltid vara en ettrig djävuk som alltid ska ha varit med om något värre eller häftigare eller farligare. man blir så trött. jag känner bara okej, förlåt att min värld inte kretsar kring att beundra dig och din awesomeness.

det räcker för mig just nu. har kanske något mer att tillägga senare, vem vet? det finns ju så mycket att störa sig på.

idag har jag gjort en cystoskopi. det innebär att man går upp via urinröret in i urinblåsan med en kamera för att kolla. har hafr upprepade urinvägsinfektioner under en lång tid så de skulle kolla efter sår eller liknande som kunde orsaka detta. tyvärr hittade de inget, på gott och ont. hade gärna fått reda på vad som är fel på mig.

nu gör det iallafall ont som faaaan. varje gång jag kissar känns det som om jag kissar rakblad. blöder gör det också. jävla värt. not.

vill du ha tillbaka mig? vill jag ha tillbaka dig? älskar vi verkligen varandra eller har vi bara blivit som en vana? "du är som ett sår i gommen, som skulle läkt, om jag bara skulle kunna sluta pilla på det med tungan". har vi kommit för nära varandra, så att vi bara stör oss, är det värt ett till försök?

det finns så mycket jag vill säga dig, så mycket som är osagt. vill veta var du står, detta var trots allt ditt beslut. ditt omogna jävla beslut.

egentligen är jag så jävla arg på dig, egentligen hatar jag dig. eller?

jag önskar att jag hade en person som bara kunde säga till mig vad jag skulle göra och hur jag skulle handla i alla lägen och situationer. det hade varit helt underbart, att bara kunn koppla av och slippa denna jävla beslutsångest.

alla människor har beslutsångest, men inte som jag. jag har ångest på morgonen om jag ska ta svarta eller vita strumpor. friskt? nix.

glömma bort världen för ett tag. leva i min lilla bubbla där allt är snurrigt och bubbligt. vara glad och lycklig en liten stund, älska alla människor som du hatade för bara en liten stund sedan. hitta på massa dumheter, säga dumma saker som man bara får lov att tänka egentligen. kramas, pussas och leva fullt ut.

men sedan är allt inte så blubbligt längre. när du ligger i sängen och varken kan blunda eller ha ögonen öppna för hela rummet bara snurrar. vad fan har du gjort ikväll? hur kom du hit? var är du? hungrig men mätt, törstig men ändå inte. vätskebalansen är helt rubbad och för att inte tala om elektrolyterna.. kroppens homoestas liver rövare.

detta drabbar din reaktionsförmåga, koordination och balans. illamåendet kommer i vågor och helst av allt skulle du bara vilja smälla i dig en karta tabletter, helt sådana med en röd triangel på.

det känns som om jag har varit riktigt dräggfull riktigt länge. men det har ju inte. allt bara snurrar och jag vet inte hur jag ska få stopp på det. nej, jag borde bli dräggfull på riktigt istället. inte bara känns som om jag hade varit det. fast i en evig dräggfull-bakfylla.

har haft yrselattacker hela dagen igår och idag. från och till. igår höll det i sig hela dagen. det känns som om hela världen bara snurrar och jag kan inte fokusera blicken. som värsta bakfyllan, trots att jag inte druckit något.

var på dop idag. blev gudmor till min lilla kusin.. kramade på honom hela dagen tills han somnade i min famn. det dämpade ångesten, oxytocinet rann igenom hela kroppen. åh vad jag önskar att jag hade en egen. men jag väntar nog med det, iallafall tills jag har gått ur gymnasiet. det är bara 2 år kvar ju. dessutom är jag ensam nu.. 2 år åt helvete. åt en omogen bebis, som jag sett hela min framtid tillsammans med.

varenda muskel i min kropp värker idag. jävla hård träning igår. så går det när man skiter i att träna. jävla idiot.

om ett vackrare liv när du låg bredvid. hur kan något så stort förvandlas? hur kan man tappa orken att andas? - för jag vet att hundra år från nu, kommer det alltid vara du, när jag blundar.

är tillbaka på ruta ett, helt ensam. det ska krävas ett mirakel för att jag ska ta tillbaka dig. synd bara att du aldrig kommer få läsa mina tankar. fast egentligen ljuger jag kanske, det enda som krävs är kanske en ursäkt. är jag så dum? fast.. vem har sagt att du ens vill ha tillbaka mig? allt är upp till dig nu iallafall.. synd bara att du aldrig kommer få veta det.