tydligen så är jag deperimerad.

de senaste två åren (om inte mer) har jag intalat mig själv att "det är bara en svacka, jag är bara lite trött just nu". men det har aldrig gått över. med Honom blev det bättre, trodde jag. utan Honom blev det värre, och på riktigt.

jag insåg något fruktansvärt förut.

jag var riktigt elak. riktigt jävla rötet elak mot Honom.

jag orkade inte med mig själv, och när han inte fyllde det stora hålet i min kropp blev jag arg. när han gjord fel, när jag gjorde fel, när jag var trött, när jag inte orkade. allt var hans fel, tyckte jag.

jag har altså dragit detta över mig själv. detta är helt och hållet mitt eget fel. det är mitt fel att jag var så jävlig. inte konstigt att han hittade en ny, glad. en Klara. med ett fint leende. mitt fanns knappt.

hur kunde jag inte se? jag har ju varit här/där förut. hur kunde jag inte förstå? om jag bara hade fattat, skaffat hjälp i tid, så hade jag inte varit helt ensam. när Han flyttade första gången bodde jag i mitt rum. orkade inte umgås. var helt utmattad. precis som innan. precis som nu.

hur kunde jag inte se?

innerst inne vet jag att jag inte kunde hjälpa det, det var ju inte meningen. men jag klandrar mig själv så otroligt mycket. herregud..

jag har skapat mig ett eget helvete.

you're already the voice inside my head.

i miss you.

imorgon ska jag till bup. fick en akuttid idag.

hur hände detta?

jag trodde aldrig att jag skulle hamna här igen. men på något sätt har jag intalat mig de senaste två åren att det "bara är en svacka". under tiden sjönk jag.

och allt med Honom krossade mig totalt. bye