sängen är lockande. mitt rum med konstant nerdragna persienner. jag vet inte om jag är påväg upp ur träsket, eller djupare ner. vissa dagar ser jag något slags ljus, men de allra flesta är svarta.

jag har ett konstant tryck över bröstet. skratt sitter långt inne. gråten är nära tillhands. precis som panikångesten.

Han har flyttat. utan att ens berätta det för mig. inte för att Han har hört av sig alls sen jag var och hämtade mina saker... jag vet inte om jag vill träffa Honom eller inte. om jag aldrig mer vill se Honom eller om Han är allt jag vill se. trots att jag vet att personen jag byggde upp ett liv tillsammans inte finns längre, så hoppas jag ändå att någonstans djupt inom Honom finns Han kvar. jag tror på riktigt att om Han bara skulle ta sig tiden att prata med mig och träffa mig skulle Han förstå, förändras, förvandlas.

jag vet att detta inte stämmer alls, att detta absolut inte kommer hända, men ändå så hoppas jag. i skrivande stund håller mitt bröst på att explodera från trycket. ögonen är översvämmade. jag orkar inte mer

va fan ska man göra? jag kommer aldrig komma över det ändå. Honom

allt känns så overkligt, som om det inte har hänt. fastän jag vet alltför väl att det har det.