6 dagar. inte ett ord. s e x d a g a r. hoppas hon är kräsen och hatar din mammas mat. att hon är handlingsförlamad och inte har några egna åsikter. att hon inte är speciellt verbal och ganska osmart. allt som jag inte är.

en riktigt begie tjej. tråkig, alldaglig. smälter in i mängden. inget speciellt. inte snygg, inte ful. ingenting.

hur

kunde

du

?

hur

kunde

du

lämna

mig

för

en

sådan

tjej

?

det är inte förän nu, nu när det är försent, jag inser hur utbytbar jag är. efter två år kan du byta ut mig mot en ny glansig model, utan att ens berätta det för mig. jag får höra det bakvägen. som om jag inte redan listat ut det själv. jag är fan inte dum. underskatta mig aldrig så igen.

jag vet inte om jag ska bli arg eller ledsen. mest är jag väl så oerhört besviken. vad fan har hon som inte jag har? och hur fn kan du tycka att det är okej att inte höra av sig till mig, eller visa mig någon respekt alls. du sparkar på mig medans jag ligger, genom dina icke handlingar. är de inte allra värst, icke handlingarna?

fan.

jag vet inte vad jag ska säga.

eller tänka.

eller tycka.

ett är säkert iallafall, du är inte välkommen tillbaka. och även om du skulle lyckas manupilera mig så skulle min familj slänga ut dig. jag hoppas du skämms innerligt. och att du känner vårt hat bränna dig i ryggen.

fy.

fan

jag vill ha konkret, svart på vitt. inget mer abstrakt, nyanserat.

i skrivande stund sitter jag vid köksbordet med en kopp kaffe. borde åka och städa på min lediga dag, men det har blivit ett sånt ångestmoment så jag vet inte om jag kommer att göra det. men jag borde.

ringde vårdcentralen igår, skule förnya mitt recept på atarax. behövde fler för sist fick jag bara 25 st. kärringen i telefonen var dryg och trögfattad och jag var på dåligt humör. hörde henne säga att läkaren ska skriva ut 100 tabletter och att ag ska gå och kolla på apoteket inom de närmsta dagarna.

var och hämtade ut 25 tabletter igår.

nu är det 6 dagar kvar till Han kommer hem. vet inte om jag vill att han ska komma hem. förut var det det enda jag ville, nu vill jag nog inte det. allt kommer att bli så mycket jobbigare. då kanske jag inte orkar göra något annat än att sova. för just nu är det precis att jag orkar kliva upp ur sängen på morgonen och gå till praktiken. drömde om Honom inatt. vaknade med ett leende på läpparna som snabbt suddades bort.

kan man dö av ångest?

trots att jag är tillbaka på ruta ett med min gamla vän atarax så vill jag inte ta en tablett. jag vill försöka klara av ångesten på egen hand. antar att den snart bli för stor och jag är på gränsen till en panikångestattak.

men jag vill inte ta en tablett.

det är inte bra att leva i något slags mellanland. inte veta om man vill ha tillbaka honom eller inte. eller ännu värre.. inte veta om han vill ha  tillbaka mig eller inte. tänk när han kommer hem om 9 dagar och ser nervvraket han lämnat att gå under. men vad fan vet jag, vi kanske inte träddas förän om en månad? eller två? som sagt, vad fan vet jag.

jag vet inte om det är upp till mig eller inte.