jag är påväg!

ljuset i tunnen nalkas där framme. vill omfamnas av ljuset, men är rädd att bli bländad (bränd). jag trodde att jag skulle dö utan dig. det gjorde jag också. iallafall en stor del av mig.

som du tog med dig när du försvann. tänk om jag visste, den 1a mars 2010 vilket helvete jag hade framför mig? jag hade aldrig klarat det om jag hade vetat. tänk om jag visste vilken smärta du skulle orsaka mig. tänk om jag visste om alla tårar, alla svek, alla lögner, allt som jag inte längre är säker på om det var äkta eller inte. tänk om jag visste om Henne. jag hade slått dig blodig. jag hade skurit upp hela min kropp, jag som lyckats att nästintill helt slippa undan mitt självskadebeteende.

tänk om jag visste hur det stora svarta hålet som närmade sig i rasande fart såg ut, tänk om jag visste hur högt upp på molnen jag svävade, om jag visste hur långt ner jag hade att falla.

men det som inte dödar härdar. nu är mina murar uppe igen. ingen skall någonsin få komma igenom dom.

tänk dig att du var ett äppelträd, du är omkringad av 50 staket, med 50 grindar att passera, för att nå dig. för varje grind du öppnar och släpper någon närmare, gör det så mycket ondare när denna måste passera ut genom grinden igen. eller någon som pendlar mellan de olika grindarna.

konstig jämförelse kanske, men så är det. jag har iallafall satt lås på de 49 inre grindarna. aldrig mer ner. never back down. backa aldrig.

blev länkad till något av det bästa jag sett på länge idag. kroppsbild.wordpress.se

riktiga, verkliga, oretusherade bilder av hur människors olika kroppar ser ut. vissa har skrivit med sina mått, och/eller några små kommentarer om vad de tycker om deras kroppar osv..

och först nu inser jag att... jag tycker att alla utom jag är fina. hur jag än gör blir jag aldrig lika fin, snygg, smal och älskvärd som alla andra. tjejer med bristningar över hela kroppen som gått upp 50kg på kort tid pga psykofarma.. dessa tjejer anser jag vackrare än mig. jag är bara tjock opropitionerlig och avtändande. hur ska någon någonsin kunna tycka om mig? det finns ju fan inget som är bra med mig. det finns inget fint, inget gott eller härligt med mig.

jag är gnällig, jobbigt ärlig, extremt kritisk, pessimistiskt, ser alltid det jobbiga i allt. jag behöver mycket uppmärksamhet och någon som talar om för mig att den tycker om mig. och om det finns någon i mitt liv som jag älskar och som älskar mig så kväver jag denna, för jag behöver få kärlek från någon. för den får jag absolut inte av mig själv. jag är en person som är lätt att tycka illa om, jag har mycket åsikter som jag står för (många av dessa är ganska extrema), jag hörs mycket och måste alltid påpeka petitesser. ingenting är någonsin bra. men hur mycket än andra hatar mig, så finns det ingen som kommer kunna hata mig så som jag hatar mig själv.

jag verkar så tuff och självsäker, absolut. det är för att jag har jobbat så jävla länge på mina murar. de är höga och tjocka, och ingen kommer igenom. det är bara det att inom dessa murar är jag fast med min värsta fiende, mig själv.

lämnade precis ifrån mig alla sömntabletter, ångestdämpande och lugnande till mamma. det är inga roliga tankar som snurrar i mitt huvud just nu. orkar fan inte mer.

är det över än? kan jag öppna mina ögon?

lyssnar på nicest thing med kate nash. det kan vara en av de vackraste låtarna någonsin gjorda, förutom slipknots snuff. hon sätter iallafall ord på mina känslor.

"i wish that loved me, i wisch that you needed me. i wish that whithout me your heart would break, i wish that without me you'd be spending the rest of your nights awake."

går det någonsin över? försvinner verkligen smärtan? eller lär man sig bara att leva med den?

I fear the struggle

I fear the strife

A fear of death

A fear of life

I fear for you

I fear for me

I fear of what

Will come to be

There's plenty to fear

Than fear itself

I fear the pain and fear poor health

I fear my well Is running dry

I fear so much I'm forced to cry

I fear disaster

I fear the knife

I fear the blade

That is my life

I fear the man

I came to be I fear the dark

And fail to see

I fear life's left me

On the shelf

I fear so much

It harms my health

I fear the help

For which I cry

I fear success

I'm scared to try

tänk att saknaden av någon kan resultera i riktig fysisk smärta.

när man kan känna det brännande hålet som började i hjärtat men nu växt sig tillräckligt stort för att täcka hela kroppen.

när det inte finns några försvarsmekanismer kvar, för alla är använda så många gånger nu.

tyngden över bröstet, över axlarna, över mitt huvud, försvinner inte. alltid där.

"tiden läker alla sår". nej. det gör den inte.

inatt drömde jag den bästa/värsta drömmen på länge. konstigt nog liknar den många av mina tidigare drömmar de senaste månaderna...

Du kom tillbaka, hon fanns inte längre i dina tankar, det hade hon aldrig gjort. det hade alltid bara varit jag, men Du var för rädd för att erkänna det för dig själv. hon var bara en flykt från att inse att det var Du och jag, och det var så det skulle vara. vi glömde allt, lämnade allt bakom oss, all smärta och allt hat. vi blev den nya och bättre versionen av oss. allt förlåtet. vi förlovade oss, skulle gifta oss, höll på att flytta in tillsammans. vi hade vår första natt tillsammans sen den första mars, den dagen du åkte. förattaldrigmerkommatillbakatillmig.

 men sen så vaknade jag. insåg att det var en dröm. Du saknar inte mig. Du vill inte ha mig tillbaka. jag är fortfarande lika halv och värdelös.

uppvaknandet kändes som ett slag i magen. jag har fortfarande känslan efter Dig kvar i min kropp. Dina läppar på mitt nyckelben, Dina ben ihopslingrade kring mina, Dina armar runt mig. det känns som hemma. men mitt hem har brunit upp.

tydligen så är jag deperimerad.

de senaste två åren (om inte mer) har jag intalat mig själv att "det är bara en svacka, jag är bara lite trött just nu". men det har aldrig gått över. med Honom blev det bättre, trodde jag. utan Honom blev det värre, och på riktigt.

jag insåg något fruktansvärt förut.

jag var riktigt elak. riktigt jävla rötet elak mot Honom.

jag orkade inte med mig själv, och när han inte fyllde det stora hålet i min kropp blev jag arg. när han gjord fel, när jag gjorde fel, när jag var trött, när jag inte orkade. allt var hans fel, tyckte jag.

jag har altså dragit detta över mig själv. detta är helt och hållet mitt eget fel. det är mitt fel att jag var så jävlig. inte konstigt att han hittade en ny, glad. en Klara. med ett fint leende. mitt fanns knappt.

hur kunde jag inte se? jag har ju varit här/där förut. hur kunde jag inte förstå? om jag bara hade fattat, skaffat hjälp i tid, så hade jag inte varit helt ensam. när Han flyttade första gången bodde jag i mitt rum. orkade inte umgås. var helt utmattad. precis som innan. precis som nu.

hur kunde jag inte se?

innerst inne vet jag att jag inte kunde hjälpa det, det var ju inte meningen. men jag klandrar mig själv så otroligt mycket. herregud..

jag har skapat mig ett eget helvete.