jag har en önskan, alla som läser detta inlägget MÅSTE:

gå in på spotify eller youtube och söka på slipknot - snuff.

för alla oss som blivit svikna, för oss som någon släppt taget om, för alla oss som blivit totalt krossade.

gillar du inte "hård" musik, lugn. hade man inte vetat att det var slipknot hade man aldrig gissat det. jag lovar, LYSSNA. ni kommer bli kära.

jag kan inte sluta lyssna.

det är så konstigt ändå, hur man kan älska någon men hata den på samma gång. hur man kan älska en person som man älskat så länge att det nästan blivit en vana, men hata den för vad den har gjort mot dig. älska honom för alla underbara stunder tillsammans men hata honom för att han inte älskar dig. eller? kan en kärlek bara försvinna helt och hållet? finns det inget kvar?

jag vet iallafall, hur klyschéartat och orginellt detta än låter, att han föralltid har en plats i mitt hjärta. jag vet det. då är det med många. en attraktion och en känsla kommer alltid finnas där. för mig.

är det då möjligt att den helt försvinner hos honom då? försvinner känslan då för ett tag, eller föralltid?

6 dagar. inte ett ord. s e x d a g a r. hoppas hon är kräsen och hatar din mammas mat. att hon är handlingsförlamad och inte har några egna åsikter. att hon inte är speciellt verbal och ganska osmart. allt som jag inte är.

en riktigt begie tjej. tråkig, alldaglig. smälter in i mängden. inget speciellt. inte snygg, inte ful. ingenting.

hur

kunde

du

?

hur

kunde

du

lämna

mig

för

en

sådan

tjej

?

det är inte förän nu, nu när det är försent, jag inser hur utbytbar jag är. efter två år kan du byta ut mig mot en ny glansig model, utan att ens berätta det för mig. jag får höra det bakvägen. som om jag inte redan listat ut det själv. jag är fan inte dum. underskatta mig aldrig så igen.

jag vet inte om jag ska bli arg eller ledsen. mest är jag väl så oerhört besviken. vad fan har hon som inte jag har? och hur fn kan du tycka att det är okej att inte höra av sig till mig, eller visa mig någon respekt alls. du sparkar på mig medans jag ligger, genom dina icke handlingar. är de inte allra värst, icke handlingarna?

fan.

jag vet inte vad jag ska säga.

eller tänka.

eller tycka.

ett är säkert iallafall, du är inte välkommen tillbaka. och även om du skulle lyckas manupilera mig så skulle min familj slänga ut dig. jag hoppas du skämms innerligt. och att du känner vårt hat bränna dig i ryggen.

fy.

fan

jag vill ha konkret, svart på vitt. inget mer abstrakt, nyanserat.

i skrivande stund sitter jag vid köksbordet med en kopp kaffe. borde åka och städa på min lediga dag, men det har blivit ett sånt ångestmoment så jag vet inte om jag kommer att göra det. men jag borde.

ringde vårdcentralen igår, skule förnya mitt recept på atarax. behövde fler för sist fick jag bara 25 st. kärringen i telefonen var dryg och trögfattad och jag var på dåligt humör. hörde henne säga att läkaren ska skriva ut 100 tabletter och att ag ska gå och kolla på apoteket inom de närmsta dagarna.

var och hämtade ut 25 tabletter igår.

nu är det 6 dagar kvar till Han kommer hem. vet inte om jag vill att han ska komma hem. förut var det det enda jag ville, nu vill jag nog inte det. allt kommer att bli så mycket jobbigare. då kanske jag inte orkar göra något annat än att sova. för just nu är det precis att jag orkar kliva upp ur sängen på morgonen och gå till praktiken. drömde om Honom inatt. vaknade med ett leende på läpparna som snabbt suddades bort.

kan man dö av ångest?

trots att jag är tillbaka på ruta ett med min gamla vän atarax så vill jag inte ta en tablett. jag vill försöka klara av ångesten på egen hand. antar att den snart bli för stor och jag är på gränsen till en panikångestattak.

men jag vill inte ta en tablett.

det är inte bra att leva i något slags mellanland. inte veta om man vill ha tillbaka honom eller inte. eller ännu värre.. inte veta om han vill ha  tillbaka mig eller inte. tänk när han kommer hem om 9 dagar och ser nervvraket han lämnat att gå under. men vad fan vet jag, vi kanske inte träddas förän om en månad? eller två? som sagt, vad fan vet jag.

jag vet inte om det är upp till mig eller inte.

alla frågar mig "hur mår du?". vad fan ska jag säga..? jag lever i en ovisshet och mitt liv är i paus. jag springer ifrån det jobbiga för att slippa ta tag i det. jag gav dig två år av mitt liv och du bara spottar mig i ansiktet.

så hur mår du då?

fan. jag vet att det kommer komma ifatt mig. "jag vet inte, orkar inte känna efter". känner hur det flåsar i nacken på mig. vet att du kanske har täckning på mobilen snart, vet att du har kunnat maila mig, vet att du fullständigt skiter i det.

men frida, hur mår du?

jag. vet. inte. jag. tänker. inte. känna. efter.

jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. välkomna och omfamna mitt nya singelliv eller gråta över att jag förlorat the love of my life.

hur mår du egentligen?

tom. blank. så mår jag. jag mår inte alls. det kanske är bättre så.

dagen störrningsobjekt:

• kickersbrudar. vad mer behöver jag egentligen säga? en korsning mellan fjortis och fattiga förortsbrudar. gick förbi en påväg till gymmet, hon pratade i headset och det lät ungefär såhär; "aah åh ja ba baam *slår rätt ut i luften* aaa osså bah aa sheeet mannen". jag ba whaaat?! gå hem och snyt dig vafan.
• det är alltid mer synd om mig. man berättar om något som har hänt, något jobbigt, pinsamt eller hemskt. DÅ ska det alltid vara en ettrig djävuk som alltid ska ha varit med om något värre eller häftigare eller farligare. man blir så trött. jag känner bara okej, förlåt att min värld inte kretsar kring att beundra dig och din awesomeness.

det räcker för mig just nu. har kanske något mer att tillägga senare, vem vet? det finns ju så mycket att störa sig på.