varför är det så svårt att veta vad som är rätt? när det är så lätt att veta vad som är fel. vet ingenting längre, vet inte vad som är dröm, verklighet, önskningar, förhoppningar eller verkliga händelser. massa gamla minnen kommer till mig, men jag vet inte om de är verkliga minnen eller min fantasi som spelar mig ett spratt. jag vet att den kvällen hände på riktigt. jag vet att jag inte ville och jag minns att det var kallt och blött på marken. det hade regnat tidigare på kvällen. sprit i mängder för att dränka sorgerna och ångesten, som redan då var väldigt stor och ohanterlig. ciggarett på ciggaret, håll andan och svälj. benen, armarna, magen, fulla med sår. gamla, nya. vissa ärr, vissa helt nygjorda. vissa synliga utanpå, andra brännandes innuti. självdestruktiv på alla sätt jag kunde komma på. ingen sömn, ingen mat, slag, skärsår, brännsår, sex. sex som hela min själ stretade emot, som inte ens i det allra värsta tillståndet skulle slippra ut ur det undermedvetna i dess riktiga form. sex. som jag aldrig berättat om, som ingen vet. skyllde på något annat, någon annan, ingen förstod(år). sex som orsakade de allra djupaste såren i mitt hjärta, som aldrig riktigt kommer läka. allt för att straffa mig, så äcklig och värdelös. förtjänar inget annat än det värsta. bortslösad tid, slösa bort livet på inget. bara drifta omkring och ta ut all smärta och ångest på allt omkring mig. så många människor som jag har sårat och skadat, så många som har stått ivägen för min ilska. är ingen bra människa, jag är bara född sån, kommer aldrig att bli. värd. något. alls.

you left a whole where my heart should be

jag har funderat på min sexuella läggning länge. vad är det egentligen som avgör ens sexuella läggning? vem man tänder på? vem man blir kär i?

jag tror inte på olika läggningar, jag tror att man blir kär i en person inte ett kön. fan ska man säga mer?... jag har haft flickvän en gång, i en jobbig tonårsperiod. trots att jag aldrig har haft flickvän sen dess har det aldrig heller pirrat i magen som det gjorde då, det har aldrig pirrat så i magen av en kille. fortfarande kan jag komma på mig själv med att kolla på bilder på henne på facebook och känna dendär känslan igen. detta är något som jag aldrig berättat för någon. jag tror inte att någon skulle acceptera mig så, sån. men vem vet, det kanske bara är en period? (lång period).

va ska man göra liksom?....

cheesy som jag är så måste jag säga det, livet och lusten pulserar i mina ådror just nu. jag andas in kärlek och ut hat.

varför kan det inte alltid vara såhär? nä just det, kontraster måste ju finnas. det har jag ju redan förklarat för mig själv. men det är mycket upprepningar, ofta, kring mig. upprepar allt, för alla. jag vet inte om det är för att övertala någon annan, eller mig själv.

on my way up, up up and away. vill känna naken hud mot min, en varm hand på min rygg, två ben tätt ihopslingrade med mina, en kind mot min kind, läppar mot min nacke nyckelben rygg mage. jag längtar efter kärlek. närhet. behöver, ett behov.

jag behöver lite rörelse, händelser, action. jag behöver göra något drastiskt. raka av mig håret, tattuera mig i ansiktet, skaffa barn, gifta mig, flippa ur, ta droger. jag behöve en förändring. min bubbla håller på att spricka, och fan va skönt det ska bli att andas riktig luft igen. andas in tobak, blåsa ut tobak. fan va längesedan det var nu, fan, min bästa vän sedan 7 år, marlboro.   

jag vill göra revolt, hoppa av skolan, gå med i ett rockband, dö när jag är 30. jag vill ut i det riktiga livt igen, det riktiga hårda hemska jävla livet som är så bitterljuvt, men så härligt. jag längtar efter att känna på riktigt igen. jag är snart redo, jag kan känna det i hela kroppen. jag är som en lång jävla vinter som sakta men säkrt håller på att gå emot vår. dagarna är inte lika ändlöst långa längre, solen tittar fram

har lättat mitt hjärta lite, värmt min frusna själ och tagit emot och givit iväg kärlek. det måste vara så att för att kunna älska måste du ta chansen, du måste hoppa, du måste våga bli sårad. för att älska och att bli älskad existerar inte utan smärta, som ljus inte existerar utan mörker.

kontraster måste finnas, annars existerar bara intet, tomhet och inget. och trots att det kan göra ont, var är det roliga?

"life is a rollercoater, just gotta ride it"

vi har alla våra up's and down's, för att det är just så det måste vara. jag måste ha långa uppfrsbackar för att kunna uppskatta nedförsbackarna. tänk att jag kan ha så rätt ibland, men är ändå för feg för att åka med?

... men ändå så snuddar jag vid tanken, kan man fullt älska, och bli älskad om man inte kan bli sårad? om man inte släpper in någon inanför murarna och grindarna, kan man leva så?

om man är emotionellt otillgänglig, så är man kanske det för alla känslor, inte bara de jobbiga?