and have a nice day.

no actually, i hope you have a really shitty day. i hope that rain will soak you, that thunder will strike you and that you have no clean underwear.

mitt huvud spricker snart. tillsammans med mitt bröst. är så jävla arg ledsen besviken sur förnedrad sårad. helt oprioriterad. längst ner i näringskedjan, hej frida! jag skiter fullständigt i dig, ha ett jävligt tråkigt liv i väntan på mig. för du väntar ju snällt tills jag kommer tillbaka. ska bara lämna dig i 2,5 månader, glömma våran 2års dag, inte höra av mig på en vecka efter det och skylla på att "mailen försvann eller nåt". sedan ska jag vara inne på facebook, skita i att skriva till dig där eller svara på något du skriver. låtsas inte se dina mail och trots att du VET att jag hat nät så ska jag ge fan i att svara på dina hatiska hjärtskärande mail.

VEM FAN ÄR DU?? vem är du som har intagit min kropp. du ser ut som mig, pratar, går som mig. men inte fan är det jag. börjar bygga upp muren igen. hur fan tror du att du någonsin ska kunna ta dig igenom igen? denna gången har jag lärt mig av mina misstag, använder starkare material. även om jag vill att du ska kunna ta dig över, under, igenom, så kommer du inte kunna. iallafall inte på ett långt tag.

det

kommer

att

ta

tid.

jag

läker.

fortfarande.

funderar på att börja skriva lite om min stora passion, träning. svara på frågor och så om någon har några funderingar. har inte direkt många läsare eftersom att jag verkligen inte orkat blogga på länge. men nu kommer lusten igen och det ör så skönt att få skriva av sig. kan skriva vad jag vill, ingen vet vem jag är ändå.

undrar om intresset finns? för en "träningsblogg" altså. ingen pro-ana blogg eller nåt om att bli av med allt fett i hela kroppen, inklusive det i hjärnan. utan riktig vettig träning. blandat såklart med mina vredesutbrott och känsomässiga melt-downs. haha.

ibland, bara ibland, önskar jag att jag var tretton igen. att jag kunde leva som jag gjorde då. careless, helt utan att bry mig ett skit. svek vännerna? skaffa nya. pojkvän? vad fan är det? strul heter det. strul som inte betyder ett skit. så många jag sårat.. men dom sårade inte mig. det var det viktiga. jag blev inte sårad. jag levde bakom min skyddsmur som ingen kunde bryta sig igenom. sen kom du.

du kom och vi var helt otippade. du nötte ner min mur och tog dig in. innan kunde jag inte bli sårad, jag kunde inte och ville inte bry mig. nu, klistrad vid datorn för att ideligen kolla min mailbox. har du hört av dig? har du tagit dig tiden och skickat iväg ett mail? för varje nej slocknar en del av mitt hjärta. åh ett mail, skynda att öppna. men det är inte från dig. en del av mitt hjärta slocknar. ett mail från dig som lyder : blablablalbllalbla.

jag behöver så mycket mer än så. varför kan du inte förstå det? du har lämnat mig, helt ensam. du har lämnat mig med mig själv. du har lämnat mig med personen jag hatar mest av alla. tack som fan.

något har hänt. något har förändrats. fastän du är på andra sidan jordklotet så kan jag känna det. någonting hände mellan domninikanska republiken och charleston. innan var det "älskar dig mest av allt, saknar dig så jävla mycket". nu var det "puss på dig, klart jag vet att du älskar mig".

frågade dig igår, älskar du mig då? jag är fullt allvarlig. jag vet inte längre. du har inte svarat. du skickade tre kalla mail i förrgår. igår skickade du inga. fastän jag vet att du har nät, fastän jag VET att du både kommer in på internet och kan ringa mig. du kunde gå in på facebook och uppdatera din status om att ni har nät nu. men du kunde inte svara på mitt mail?

jag kommer hetsa ihjäl mig själv snart. jag klarar inte detta. jag kommer att bryta ihop snart. jag orkar inte gå runt och fundera, tog du tillbaka mig för att du tyckte synd om mig? fastän du lovade och svor.

med mig? .. ja man skulle kunna säga att en del av mig dog när min pojkvän gjorde slut med mig. trodde aldrig att jag skulle kunna fungera igen. kunde varken äta, sova eller komma upp ur sängen i annat syfte än att gå till skolan. sedan tog han tillbaka mig, men bara en liten del av delen som dog började leva igen. han tog tillbaka mig för att nu lämna mig i 2,5 månader igen.

i början av tonåren var jag ett jobbigt barn. jag var väldigt deprimerad och hade skärsår över iprincip hela kroppen. jag är mano depressiv, men har fastnat i botten. blir aldrig hyper längre, är bara hypo. går på lågvarv. som följd av min nypåkomna depression har jag börjat tappa hår och börjat ännu en gång utveckla bulimi. my god. trodde verkligen på "what doesnt kill you makes you stronger" och att jag inte skulle hamna här igen. trodde verkligen att jag hade kommit över denna bergochdalbana fast i dalen. inget gör mig glad och jag är inte sugen på något. jag har helt enkelt tappat inresset för allt annat än att träna, det är det enda som håller mig igång.

så jag hetsäter, övertränar och spyr. hatar mitt liv, saknar min andra halva och hatar alla omkring mig. jag är fast i en ond cirkel som är näst intill omöjlig att ta sig ur. jag vågar inte berätta för mamma om depressionen. tror att hon egentligen fattar, fastän jag precis gjort det. något står inte rätt till. men just nu koncentrerar hon väl sig på att bara orka dagen. precis som jag. jag skär mig inte, har inte kommit dit. jag kan ju inte gå till gymmet med skärsår överallt.

men nu blir det ljusare tider, eller hur? för allt handlar ju om hur ljust det är ute. det är ju det som bestämmer om jag orkar gå upp ur sängen eller inte. eller hur? så, var det svart ute förra sommaren? det borde det ha varit. för då kändes det likadant. men jag orkar inte prata med fler människor som inte kan förstå mig. de pratar om dopamin, serotonin, endorfin blablabla underskott. give a fuck.

när man blir sviken av den man aldrig trodde skulle svika en?

personen som man trodde skulle ställa upp föralltid och no matter what inte bete sig som ett jävla svin. vet inte om jag ska skratta eller gråta. har knappt ätit något på två dagar, orkar inte röra på mig. vet inte vad jag ska göra, eller vem jag ska prata med. det är svårt när man har offrat hela sitt liv för en person, och sedan vänder han dig ryggen. just nu känns det som om jag aldrig kommer kunna lita på någon igen. hjärtat blöder. vet inte hur jag ska orka resa mig upp ur sängen och leva igen. jag kan inte bara glömma bort något som jag haft i två år, men uppenbarligen så kan du det. jag är helt ihålig, det finns inga tårar kvar. vet inte längre om jag mår illa för att jag är hungrig eller för att jag avskyr dig så mycket. trodde aldrig att du skulle  vara så feg och ryggradslös. vet inte hur jag kommer reagera nästa gång jag ser dig. det enda jag vill nu är att slå dig så hårt jag kan och så länge jag orkar. fy fan.

fridasofie

i'll tell them we just grew apart. what do i care if they believe me or not?

tack för de dryga två åren antar jag.

fridasofie