tänk att saknaden av någon kan resultera i riktig fysisk smärta.

när man kan känna det brännande hålet som började i hjärtat men nu växt sig tillräckligt stort för att täcka hela kroppen.

när det inte finns några försvarsmekanismer kvar, för alla är använda så många gånger nu.

tyngden över bröstet, över axlarna, över mitt huvud, försvinner inte. alltid där.

"tiden läker alla sår". nej. det gör den inte.

inatt drömde jag den bästa/värsta drömmen på länge. konstigt nog liknar den många av mina tidigare drömmar de senaste månaderna...

Du kom tillbaka, hon fanns inte längre i dina tankar, det hade hon aldrig gjort. det hade alltid bara varit jag, men Du var för rädd för att erkänna det för dig själv. hon var bara en flykt från att inse att det var Du och jag, och det var så det skulle vara. vi glömde allt, lämnade allt bakom oss, all smärta och allt hat. vi blev den nya och bättre versionen av oss. allt förlåtet. vi förlovade oss, skulle gifta oss, höll på att flytta in tillsammans. vi hade vår första natt tillsammans sen den första mars, den dagen du åkte. förattaldrigmerkommatillbakatillmig.

 men sen så vaknade jag. insåg att det var en dröm. Du saknar inte mig. Du vill inte ha mig tillbaka. jag är fortfarande lika halv och värdelös.

uppvaknandet kändes som ett slag i magen. jag har fortfarande känslan efter Dig kvar i min kropp. Dina läppar på mitt nyckelben, Dina ben ihopslingrade kring mina, Dina armar runt mig. det känns som hemma. men mitt hem har brunit upp.