blev länkad till något av det bästa jag sett på länge idag. kroppsbild.wordpress.se

riktiga, verkliga, oretusherade bilder av hur människors olika kroppar ser ut. vissa har skrivit med sina mått, och/eller några små kommentarer om vad de tycker om deras kroppar osv..

och först nu inser jag att... jag tycker att alla utom jag är fina. hur jag än gör blir jag aldrig lika fin, snygg, smal och älskvärd som alla andra. tjejer med bristningar över hela kroppen som gått upp 50kg på kort tid pga psykofarma.. dessa tjejer anser jag vackrare än mig. jag är bara tjock opropitionerlig och avtändande. hur ska någon någonsin kunna tycka om mig? det finns ju fan inget som är bra med mig. det finns inget fint, inget gott eller härligt med mig.

jag är gnällig, jobbigt ärlig, extremt kritisk, pessimistiskt, ser alltid det jobbiga i allt. jag behöver mycket uppmärksamhet och någon som talar om för mig att den tycker om mig. och om det finns någon i mitt liv som jag älskar och som älskar mig så kväver jag denna, för jag behöver få kärlek från någon. för den får jag absolut inte av mig själv. jag är en person som är lätt att tycka illa om, jag har mycket åsikter som jag står för (många av dessa är ganska extrema), jag hörs mycket och måste alltid påpeka petitesser. ingenting är någonsin bra. men hur mycket än andra hatar mig, så finns det ingen som kommer kunna hata mig så som jag hatar mig själv.

jag verkar så tuff och självsäker, absolut. det är för att jag har jobbat så jävla länge på mina murar. de är höga och tjocka, och ingen kommer igenom. det är bara det att inom dessa murar är jag fast med min värsta fiende, mig själv.