on my way up, up up and away. vill känna naken hud mot min, en varm hand på min rygg, två ben tätt ihopslingrade med mina, en kind mot min kind, läppar mot min nacke nyckelben rygg mage. jag längtar efter kärlek. närhet. behöver, ett behov.

jag behöver lite rörelse, händelser, action. jag behöver göra något drastiskt. raka av mig håret, tattuera mig i ansiktet, skaffa barn, gifta mig, flippa ur, ta droger. jag behöve en förändring. min bubbla håller på att spricka, och fan va skönt det ska bli att andas riktig luft igen. andas in tobak, blåsa ut tobak. fan va längesedan det var nu, fan, min bästa vän sedan 7 år, marlboro.   

jag vill göra revolt, hoppa av skolan, gå med i ett rockband, dö när jag är 30. jag vill ut i det riktiga livt igen, det riktiga hårda hemska jävla livet som är så bitterljuvt, men så härligt. jag längtar efter att känna på riktigt igen. jag är snart redo, jag kan känna det i hela kroppen. jag är som en lång jävla vinter som sakta men säkrt håller på att gå emot vår. dagarna är inte lika ändlöst långa längre, solen tittar fram

har lättat mitt hjärta lite, värmt min frusna själ och tagit emot och givit iväg kärlek. det måste vara så att för att kunna älska måste du ta chansen, du måste hoppa, du måste våga bli sårad. för att älska och att bli älskad existerar inte utan smärta, som ljus inte existerar utan mörker.

kontraster måste finnas, annars existerar bara intet, tomhet och inget. och trots att det kan göra ont, var är det roliga?

"life is a rollercoater, just gotta ride it"

vi har alla våra up's and down's, för att det är just så det måste vara. jag måste ha långa uppfrsbackar för att kunna uppskatta nedförsbackarna. tänk att jag kan ha så rätt ibland, men är ändå för feg för att åka med?

... men ändå så snuddar jag vid tanken, kan man fullt älska, och bli älskad om man inte kan bli sårad? om man inte släpper in någon inanför murarna och grindarna, kan man leva så?

om man är emotionellt otillgänglig, så är man kanske det för alla känslor, inte bara de jobbiga?

jag är påväg!

ljuset i tunnen nalkas där framme. vill omfamnas av ljuset, men är rädd att bli bländad (bränd). jag trodde att jag skulle dö utan dig. det gjorde jag också. iallafall en stor del av mig.

som du tog med dig när du försvann. tänk om jag visste, den 1a mars 2010 vilket helvete jag hade framför mig? jag hade aldrig klarat det om jag hade vetat. tänk om jag visste vilken smärta du skulle orsaka mig. tänk om jag visste om alla tårar, alla svek, alla lögner, allt som jag inte längre är säker på om det var äkta eller inte. tänk om jag visste om Henne. jag hade slått dig blodig. jag hade skurit upp hela min kropp, jag som lyckats att nästintill helt slippa undan mitt självskadebeteende.

tänk om jag visste hur det stora svarta hålet som närmade sig i rasande fart såg ut, tänk om jag visste hur högt upp på molnen jag svävade, om jag visste hur långt ner jag hade att falla.

men det som inte dödar härdar. nu är mina murar uppe igen. ingen skall någonsin få komma igenom dom.

tänk dig att du var ett äppelträd, du är omkringad av 50 staket, med 50 grindar att passera, för att nå dig. för varje grind du öppnar och släpper någon närmare, gör det så mycket ondare när denna måste passera ut genom grinden igen. eller någon som pendlar mellan de olika grindarna.

konstig jämförelse kanske, men så är det. jag har iallafall satt lås på de 49 inre grindarna. aldrig mer ner. never back down. backa aldrig.

blev länkad till något av det bästa jag sett på länge idag. kroppsbild.wordpress.se

riktiga, verkliga, oretusherade bilder av hur människors olika kroppar ser ut. vissa har skrivit med sina mått, och/eller några små kommentarer om vad de tycker om deras kroppar osv..

och först nu inser jag att... jag tycker att alla utom jag är fina. hur jag än gör blir jag aldrig lika fin, snygg, smal och älskvärd som alla andra. tjejer med bristningar över hela kroppen som gått upp 50kg på kort tid pga psykofarma.. dessa tjejer anser jag vackrare än mig. jag är bara tjock opropitionerlig och avtändande. hur ska någon någonsin kunna tycka om mig? det finns ju fan inget som är bra med mig. det finns inget fint, inget gott eller härligt med mig.

jag är gnällig, jobbigt ärlig, extremt kritisk, pessimistiskt, ser alltid det jobbiga i allt. jag behöver mycket uppmärksamhet och någon som talar om för mig att den tycker om mig. och om det finns någon i mitt liv som jag älskar och som älskar mig så kväver jag denna, för jag behöver få kärlek från någon. för den får jag absolut inte av mig själv. jag är en person som är lätt att tycka illa om, jag har mycket åsikter som jag står för (många av dessa är ganska extrema), jag hörs mycket och måste alltid påpeka petitesser. ingenting är någonsin bra. men hur mycket än andra hatar mig, så finns det ingen som kommer kunna hata mig så som jag hatar mig själv.

jag verkar så tuff och självsäker, absolut. det är för att jag har jobbat så jävla länge på mina murar. de är höga och tjocka, och ingen kommer igenom. det är bara det att inom dessa murar är jag fast med min värsta fiende, mig själv.

lämnade precis ifrån mig alla sömntabletter, ångestdämpande och lugnande till mamma. det är inga roliga tankar som snurrar i mitt huvud just nu. orkar fan inte mer.

är det över än? kan jag öppna mina ögon?

lyssnar på nicest thing med kate nash. det kan vara en av de vackraste låtarna någonsin gjorda, förutom slipknots snuff. hon sätter iallafall ord på mina känslor.

"i wish that loved me, i wisch that you needed me. i wish that whithout me your heart would break, i wish that without me you'd be spending the rest of your nights awake."

går det någonsin över? försvinner verkligen smärtan? eller lär man sig bara att leva med den?

I fear the struggle

I fear the strife

A fear of death

A fear of life

I fear for you

I fear for me

I fear of what

Will come to be

There's plenty to fear

Than fear itself

I fear the pain and fear poor health

I fear my well Is running dry

I fear so much I'm forced to cry

I fear disaster

I fear the knife

I fear the blade

That is my life

I fear the man

I came to be I fear the dark

And fail to see

I fear life's left me

On the shelf

I fear so much

It harms my health

I fear the help

For which I cry

I fear success

I'm scared to try