... men ändå så snuddar jag vid tanken, kan man fullt älska, och bli älskad om man inte kan bli sårad? om man inte släpper in någon inanför murarna och grindarna, kan man leva så?

om man är emotionellt otillgänglig, så är man kanske det för alla känslor, inte bara de jobbiga?

jag är påväg!

ljuset i tunnen nalkas där framme. vill omfamnas av ljuset, men är rädd att bli bländad (bränd). jag trodde att jag skulle dö utan dig. det gjorde jag också. iallafall en stor del av mig.

som du tog med dig när du försvann. tänk om jag visste, den 1a mars 2010 vilket helvete jag hade framför mig? jag hade aldrig klarat det om jag hade vetat. tänk om jag visste vilken smärta du skulle orsaka mig. tänk om jag visste om alla tårar, alla svek, alla lögner, allt som jag inte längre är säker på om det var äkta eller inte. tänk om jag visste om Henne. jag hade slått dig blodig. jag hade skurit upp hela min kropp, jag som lyckats att nästintill helt slippa undan mitt självskadebeteende.

tänk om jag visste hur det stora svarta hålet som närmade sig i rasande fart såg ut, tänk om jag visste hur högt upp på molnen jag svävade, om jag visste hur långt ner jag hade att falla.

men det som inte dödar härdar. nu är mina murar uppe igen. ingen skall någonsin få komma igenom dom.

tänk dig att du var ett äppelträd, du är omkringad av 50 staket, med 50 grindar att passera, för att nå dig. för varje grind du öppnar och släpper någon närmare, gör det så mycket ondare när denna måste passera ut genom grinden igen. eller någon som pendlar mellan de olika grindarna.

konstig jämförelse kanske, men så är det. jag har iallafall satt lås på de 49 inre grindarna. aldrig mer ner. never back down. backa aldrig.