jag har funderat mycket över begreppet pro ana, eller det kanske mer är en rörelse? en rörelse som jag länge har föraktat, och avundats. dels tycket jag att dom (kanske borde säga vi? fast jag känner mig inte kvalificerad än att kalla mig det) är dumma, ingen kan ju leva utan mat. men nu känner jag en helt ny kontroll. jag kontrollerar vad jag stoppar i mig. världen kretsar inte längre kring när jag ska äta nästa mål, för nu behövs inte det. jag har ju ätit frukost, och någon sked yoghurt till lunch. jag behöver faktiskt inte mer. lite kaffe, the och cola zero löser tomheten i magen. jag behöver inte mer, jag behöver inte äta. imorgon ska jag väga mig. jag är både nervös och förväntansfull.

min tankte var egentligen att äta varierat med kalorier varje dag för att lura metabolismen, så att kroppen inte går in i "starvation-mode" och saktar ne förbränningen.. det har inte gått speciellt bra alls, har inte kunnat äta så mycket. det har blivit frukost och middag på helgerna, men nu på vardagarna blir det frukost och sen kanske sammanlagt tre matskedar youghurt till lunch. och jag klarar mig på det, jag behöver inte mer. fatty me.

men förut var jag tvungen att äta lite med mamma, för att avleda hennes misstankar. jag åt fyra skedar (små) med fil och müsli men sa att filen var dålig och hon sa "men släng det då om det smakar konstigt", perfekt tänkte jag. HON föreslår att jag ska slänga maten, blir inte mycket bättre. sen så gav hon mig ett kokt ägg, tänkte att det är dumt att börja protestera så jag skalade det på en bit papper och delade det i äggdelaren. jag åt de översta och understa äggskivorna, som bara är vita. sen knycklade jag ihop hela pappret (med skalet och resten av ägget) bakom min themugg och gick och slängde det. kändes onödigt att äta så mycket så sent, men just då fanns det ingen annan utväg. först ville hon att jag skulle äta middag som fanns kvar till mig, men jag sa att jag inte kan sova om jag äter så sent, "vet du väl?". jag gillar inte att ljuga. alls.