med mig? .. ja man skulle kunna säga att en del av mig dog när min pojkvän gjorde slut med mig. trodde aldrig att jag skulle kunna fungera igen. kunde varken äta, sova eller komma upp ur sängen i annat syfte än att gå till skolan. sedan tog han tillbaka mig, men bara en liten del av delen som dog började leva igen. han tog tillbaka mig för att nu lämna mig i 2,5 månader igen.

i början av tonåren var jag ett jobbigt barn. jag var väldigt deprimerad och hade skärsår över iprincip hela kroppen. jag är mano depressiv, men har fastnat i botten. blir aldrig hyper längre, är bara hypo. går på lågvarv. som följd av min nypåkomna depression har jag börjat tappa hår och börjat ännu en gång utveckla bulimi. my god. trodde verkligen på "what doesnt kill you makes you stronger" och att jag inte skulle hamna här igen. trodde verkligen att jag hade kommit över denna bergochdalbana fast i dalen. inget gör mig glad och jag är inte sugen på något. jag har helt enkelt tappat inresset för allt annat än att träna, det är det enda som håller mig igång.

så jag hetsäter, övertränar och spyr. hatar mitt liv, saknar min andra halva och hatar alla omkring mig. jag är fast i en ond cirkel som är näst intill omöjlig att ta sig ur. jag vågar inte berätta för mamma om depressionen. tror att hon egentligen fattar, fastän jag precis gjort det. något står inte rätt till. men just nu koncentrerar hon väl sig på att bara orka dagen. precis som jag. jag skär mig inte, har inte kommit dit. jag kan ju inte gå till gymmet med skärsår överallt.

men nu blir det ljusare tider, eller hur? för allt handlar ju om hur ljust det är ute. det är ju det som bestämmer om jag orkar gå upp ur sängen eller inte. eller hur? så, var det svart ute förra sommaren? det borde det ha varit. för då kändes det likadant. men jag orkar inte prata med fler människor som inte kan förstå mig. de pratar om dopamin, serotonin, endorfin blablabla underskott. give a fuck.