en bild.

tusen av mina känslor.

kollade tillbaka lite historiskt öve min såkallade blogg. fan, den blir verkligen bara mörkare och mörkare. börjar med rätt lätta grejer (för mig), såsom invandring, cystoskopier, skönhetsideal.. sen börjat uppförsbacken, som lutar nedåt. tanken, "jag vill inte dö.. men jag vill inte leva heller" tar större och större plats innuti mitt huvud. känslan av att det inte finns någon som är  fulare, tjockare, sämre eller äckligare än mig blir till tankar, som blir till min verklighet. det svarta mörkret på insidan äter upp mig inifrån, och tar över min kropp och mitt sinne. varje dag blev tom, helt utan kontraster och konsistens. allting slutade spela någon roll, speciellt jag. jag har aldrig varit så världelös i mina ögon som jag varit de senaste två åren. jag var så destruktiv, men jag ville inte se det, eller kunde inte se det. jag trodde att om Han älskade mig, bara lite till, bara lite mer, gav lite mer av sig själv, förstod mig fastän jag inte förstod mig själv, bara lite till.. då. då skulle allt bli bra igen. eller igen? när var det någonsin bra? när jag ser tillbaka på mitt liv idag, ser jag bara mörker eller gråskala. vart är det vita, lyckliga? har det aldrig existerat, eller har jag bara glömt bort de glada, lyckliga stunderna i mitt f.d liv?