tittar mig över axeln, in i mörkret. bakom ryggen, in i hörnet. alltid ser jag något, någon, i ögonvrån. men aldrig är det någon där? eller?

jag vet inte om jag verkligen börjar bli galen på riktigt, eller vad det är som håller på att hända med mig. flera gånger om dagen rycker jag till för att jag tror att jag ser något/någon i ögonvrån. jag vet inte men.. det börjar bli jävligt obehagligt. kan ju iochförsig vara en biverkning från de antidepressiva... men va fan. jag börjar verkligen bli rädd..